Vår lilla kämpe

Ja, igår va de dags för ett nytt UL, va lite nervös då jag hade haft så ont innan.. Men allt såg bra ut å jag såg direkt de pickande lilla hjärtat! Så vår lilla kämpe kämpar på ännu... Om två veckor blir de en ny koll.. Han sa när de ändå är IVF å en sån dyr graviditet kan dom lika bra hålla lite extra koll, vilket känns jätte skönt för mig!
Blir alldeles varm när man får se sen lilla växa i magen! Åh va jag vill att du stannar hos oss nu när jag fått se dig!

Ikväll skall jag ha en tjejkväll me min kompis. Middag å bio står på schema för oas.. Så se blir super nice..

Man får inte tro att man kan andas ut.

Nej, man får inte tro att man kan andas ut.. Igår va blödningen å dess rester nästan helt borta. De gånger jag gick på toa va de bara små enstaka prickar av brunt.. Pytte små... Va skönt tänkte jag! Då kanske man kan andas en stund... Men nej, så får man inte tänka..
Imorse när jag gick på wc så kom de igen "blod".. De är inte rent blod som kommer utan lite lite tunt svagt brunt.. Just nu iaf.. Vill inte att de kommer mer eller blir färskt blod.. Vill inte få ont... Vill att våran kämpe skall klara sig hela vägen!

Nytt Ultraljud..

Ja igår (lördag) åkte sambon och jag till bb för att läkaren ja va till hade ju erbjudit mig ett nytt UL för att se åt vilket håll det går åt, å kolla med en bättre ultraljuds apparat..
Hade förresten begärt nytt hcg prov i torsdags då jag fick höra att mitt värde förra lördagen hade varit jätte högt.. Men ingen vill säga hur högt.... Varför?

Bussigt nervös är jag när jag går dit iaf, tänk om de har avstannat nu...
Lägger mig ner å sambon sitter en bit bort... Han frågar igen hur jag mår å om jag blöder.. Men de som kommer ut (ursäkta infon) är ju bara brunt, tjockt å äckligt.. Ibland kommer de ljusbrunt men de e nog pga tabletten som skall upp i musen...

Han stoppar dit staven iaf å jag ser nästan på en gång som han hittar den lilla att den lever å de pulserar.. <3 vår lilla kämpe! Å va jag/vi önskar att du vill stanna hos oss..

Han mäter den två gånger... Å sista gången får han en bättre vinkel så då stämde längden precis me de veckor vi är i.. 7+0 i lördags. Å vår kämpe va ca 1cm.

Han tyckte att så länge som jag har blödning så skall jag komma dit en gång i veckan å göra UL.. Har ju egentligen en bokad tid nu på tisdag, för den hade dom i Åbo "beställt" men måste se om jag kan få den tiden flyttad till typ torsdag eller fredag.. Men dom har ju stängt imorn=/
Men men...

Nu håller jag iaf tummarna så hårt jag kan för att vår lilla kämpe skall växa sig stor å vilja stanna hos oss...

Å sen skall jag anmäla den där jäkla läkaren som uppenbarligen inte kan läsa av ett ultraljud...

Nej nu måste jag få i mig lite middag innan illamåendet tar över.
Igår fick jag så där ont som när jag va gravid med sonen... Fast lite mildare... De va länge sen jag va tvungen att ta en tablett men igår tvingades jag göra de.. Skulle ju verkligen önska att de va nåt jag skulle slippa i en till graviditet, för de va fruktansvärt sist.. Men de återstår att se. En dag i taget, å så tar vi de lugnt..

Jag är i chock!

Igår kom tårarna! Mitt i allt å dom bara rann... Undrade lite vart mina tårar hade tagit vägen.. De va skönt att släppa lite på trycket..
Har mått väldigt upp och ner dom senaste dagarna. Blöder varje gång jag går på toa.. Har mått väldigt illa!! Ont till och från..

Men idag hade jag tid till gyn för att kolla upp om kroppen klarat av detta själv eller om den skulle behöva hjälp, ja misstänkte att jag skulle behöva hjälp.

När jag kommer till gyn får jag prata me min kontakt person, å hon ger mig en kram! Så börjar jag gråta igen. Vi pratar en stund om de jag upplever som mest jobbigt, vilket är situationen om detta va vårt första å sista försök?! Jag vill så klart ha ett till försök betalt.. Vi pratar en hel del å hon är snäll å berättar en del saker jag kan ha nytta av vid en "strid" för de jag vill..

Blir inkallad till läkaren till sist. Han frågar hur jag mår å ja säger upp och ner. Försöker hålla mig från att gråta.. Han ber mig ta av mig så att han kan undersöka. Ligger där å berättar om hur ont jag hade natten till söndag å den explosion av blod som kom... Så hör ja han sen mumla på när han undersöker.. Jaha de har växt säger han... Mummel mummel.... Kolla här... Å jag ser att hinnsäcken (säger man så) är kvar! Fan tänkte jag, nu måste jag ju få hjälp att få bort de där, å min pappa å styvmamma å lillasyster kommer ju imorn å skall stanna några dagar.. Han tar ut ultraljuds staven å jag frågar: Kan du se när de har stannat av? Läkaren säger så: va menar du? Nu förstår jag inte.. Jag säger då: ja alltså när "dog" de? Då säger läkaren: men den lever ju!!!!!! Ja sa ju till sig att den växt sen i lördags!

Alltså säg vadå? Jag är i chock!? Lever den?! Han visade me UL igen å visst ser man att nåt lever...

Men fy va arg jag är nu på den där jäkla läkaren jag hade i lördags som jag då oxå hade när jag fick mitt utomkveds 2011... Hon sa ju i lördags att de hon såg va så litet att de inte ens motsvarade de veckor jag va i!!! Å så avslutade hon alla mina mediciner på stört!
Hon har alltså gjort bort sig igen! Fy fan!

Men ja vågar inte tro för mycket nu.. Blöder ju fortfarande, å han kunde inte förstå varför jag blöder.. De kan va början till ett missfall sa han, men den hade ju ändå växt sen i lördags, eller så var de så att de va en tvilling å att de blev missfall på tvillingen...

Ja herre Gud, dagen tog en oväntad vändning... Men vet inte om jag vågar berätta detta för nån nu.. Väntar nog lite.. Skall på nytt UL på lördag..

Snälla sluta blöda nu! Å låt vår lilla kämpe få leva vidare!!

Inte en tår...

Nej inte en tår har jag fällt... Inte alls likt mig.. Men tårarna hinner kanske komma när jag landat. Igår kväll/natt fick jag jätte ont, å ensam hemma va jag. Krampade som bara den, å ja satt på wc säkert 100 gånger... Men sista gången ja satt mig där så kom de som en explosion av blod! Pang sa de! Blev lite rädd för att de kom me sån fart. Men efteråt kändes de bättre å de onda släppte lite.. Idag har jag haft ont till och från men inte så farligt ont.. Men de känns inte som att kroppen st fått bort allt som ska bort än...

Igår misstänkte jag lite att jag fick samma gynekolog som 2011 gjorde en felbedömning av mitt utomkveds,hon sa missfall, kom igen om 3månader! Ändå står de i journalen att jag själv misstänker ett utomkveds.. Nej usch jag vill inte tänka tillbaka på de där, för de gör mig bara ledsen. Så onödigt långt lidande de blev. Va dit 3/11 å sen tvinga ja mig dit på nytt UL 21/11 som resultera i akut operation å jag hade ju jätte ont! Nej usch... Nå ja tillbaka till min misstanke! Letade upp journalen (för jag har skrivit ut min journal för att se hur hon hade skrivit om just de mötet) å visst va de samma kvinna!!! Så nu litar jag inte på hennes bedömning igår. Ska ju iaf ringa gyn imorn å få till en till undersökning om några dagar för att se hur kroppen har tagit hand om detta..

Får se när tårarna kommer :(

Missfall....

Ja inlägget jag skrev den 9/4 hade ju en hel del rätt om man går efter min känsla... Att jag kände mig tom och ogravid..

Idag började jag som sagt blöda, men de va inte direkt färskt blod.. När vi skulle gå in till simningen me sonen så känner jag hur de rinner till, å när jag kommer till wc är halva trosan full me blod! :( sätter mig på wc å ser hur de droppar ner i wc stolen... Ja men de e klart att de va för bra för att va sant! Varför skulle jag få bli gravid två gånger å verkligen få två barn... Sitter där å känner sen hur en klump far ut.
Fiskar upp den för att kolla läget, men de ser bara ut som en "korv" av koagulerat blod, tjockt....

Efter att sonen å sambon simmat åker vi å köper nya trosor till mig å sen lämnar han av mig på Akuten... Snälla som dom va tig dom emot mig å jag berätta att jag haft ett utomkveds förut å att jag va rädd för de nu me då jag från början haft ont på vänster sida (höger äggledare for ju vid de förra utomkveds) fick lämna urin prov å blodprov, men oj så utdraget de va! Men dom va iaf snälla å tog min oro på allvar så jag skall inte klaga, å dom kallade även in en gynekolog...

De är inget utomkveds enligt gynekologen, men ett missfall... Så nu får jag väl bara vänta å hoppas på att kroppen kommer sköta detta naturligt.. (Med min tur kommer de inte göra de) men jag håller tummarna. På måndag skall jag boka in ett uppföljnings ultraljud..

Just nu känner jag mig mest tom... Knappt ledsen... De jag känner mest är: va de här vår sista chans? Vårt sista embryo dog ju, så vi har inga fler... Skulle vi ha råd att bekosta detta själva? Å vill jag gå igenom allt igen? Många frågor men så lite svar... Ovisshet... Hatar de!

Men de är slut iaf, de blir ingen december bebis... Bara att invänta en blödning på riktigt..

Blev lite irriterad på gynekologen som tyckte vi skulle testa bliv gravida själva. Hon babbla på å sa att du borde ha så goda chanser att bli gravid själv, herre Gud du e ju bara född 85!! Alltså jag hatar de där!! Jo, jag e född 85 men jag fick ju hjälp av en anledning att skaffa mitt första barn! Skulle mina problem bara ha försvunnit för att jag fått ett barn.. Nej fan, skit snack som jag inte vill höra på...

Nä nu skall jag göra mig klar för sängen, ska på fotokurs imorn å hoppas att jag inte får nån störtblödning där. Just nu blöder jag ingenting, de kommer bara lite blod när jag kissar å skall torka mig.. Inte annars...

Så godnatt alla kämpare.

Blod!!!

Ja vet inte va jag skall säga... Ja sa snällt till min mamma att jag inte ville prata me henne, inte just nu när vi förälder skaffa barn. För jag tror på att jag måste ha positiv energi för att de skall funka... Va gör hon? Jo hon bara mata på skit å anklagelser å vänder allt sen å skriver att jag e så otrevlig.. Igår va jag irriterad å arg men försökte att stänga allt ute. Jag ville inte att hennes negativa skit skulle få förstöra för mig...

Men imorse hade jag ont nere i tjejmagen.. Sa de till sambon när vi borsta tänderna... Fick lite mer ont å ville lägga mig ner men hade inte tid.. Gick på wc å visst, de kom blod :(
Fan! Hjärtat slog snabbt, lite ångestladdat att se de där blodet. De va bara lite. Men de känns som att de kommer att komma mera.. Har ju från början haft lite små ont på vänster sida å har några gånger funderat på utomkveds... Men de brukar ju inte visa sig fören runt vecka 6 å jag e 6+1 idag.... Får se hur resten av dagen ger sig...

De här va ju inte så kul...

Trött på Lutinus.

Är de nåt jag e trött på så är de Lutinus! De e lätt att stoppa dit de men de ska ju lixom ut igen! Å de känns ju som att man kissar på sig! Usch! Hatar den där känslan när man går å så bara kommer de!an har inte en chans att hålla emot. Usch.. Längtar tills jag får sluta me dom.

Till nåt annat då, relation... Relationen me min mor va nåt jag tog upp redan då ja väntade sonen.. Stängde henne ute ett tag men sen "vakna" hon till och ville va en del av allt.. Sen sonen föddes har hon hälsat på en gång!!!! En enda jävla gång.. Eller jo, hon kom till bb oxå... Min sambo fråga om hon kunde stanna å äta me mig så att han fick åka hem å jobba.. Hon sa ja!!! Innan middagen hade hon dragit, lämnat mig där ensam me bebis å nysnittad! Ok jag hade världens bästa omhändertagande från bb personalen. Men min sambo blev ju ledsen på henne som lämnat mig själv när han frågat pm hon kunde stanna.. Hur som helst..
Relationen är å har varit svajig de senaste 11åren! Å nu sist rann min bägare över! Hon skulle komma å fira sonens första år i livet... Ja frågade flera gånger om och när hon skulle komma å hur många dom skulle bli som kommer.
Men ja fick bara flyktiga svar å jag börja misstänka att hon inte skulle komma.. Jag har sagt åt henne att jag förstår om hon inte har råd! Men säg till I TID!!!!!! för hon kommer alltid i sista sekunden är säger nej, när man redan hunnit bygga upp en förhoppning om att hon ska komma... Samma blev de denna gång. De va sagt att hon skulle komma å stanna över helgen.. På fredag kväll meddelar hon via sms kl 17 att hon inte tänker komma... Inte alls över huvudtaget på hela helgen!

Alltså va är hennes jävla problem! Hon framstår sig själv som ett jävla helgon som vill allas bästa å bla bla hon bryr sig. Men hon visar de inte ett skit! Sen skylde hon sin sista skilsmässa på mig fast de va hon själv som hitta en annan! Nej fy fan!! En kvinna över 50år får väl stå för sina egna misstag! Men nej, skyll dom på sin enda dotter.. Usch, hemska människa. Sen vänder hon allt till att allt är mitt fel.. Så gör hon jämt! Men den här gången va de hon själv som sen typ sa att vi skulle bryta..

Helt ärligt tänkte jag: va skönt! Nu slipper jag bryta me henne igen. Å gör hon de själv kanske se hålls brutet.. För jag orkar inte bli låssas sams me henne igen... Hon har lixom inte ens bemödat sig att skicka ett grattis kort till sonen.. Ingenting!

Men så igår hörde hon av sig igen. Å jag vet inte hur jag skall ställa mig till de..hon ville ringa å prata. Men jag är inte redo för de. Va har vi mer att säga till varandra? Vi tycker å tänker så olika att de blir aldrig bra. Å jag tål inte hur hon vrider å vänder allt till att jag är en krävande å jobbig person. Jag ber henne aldrig att komma, men blir ledsen när jag hör att hon är i närheten för att hälsa på nån karl.. Men inte sitt eget barn... Å jag har sagt att jag tar om hon inte har råd. Men säg till i tid.. Men hon säger alltid i sista minuten!
Å nu vill jag bara koncentrera mig på att "baka" en bebis! Jag vill inte ha en massa negativt trams.. Å jag är en tänkare så hon gör mig stressad å jag får ont i magen.. Jag måste helt enkelt säga nej, att hon inte får ringa... Vi kommer inte komma fram till nåt ändå.. Bara bråka mer, eller låssas bli sams igen.. Men till vilken nytta?

Kan tiden....

Kan tiden gå snabbare! Jag är så otålig.. Jag vill ha 22:a April nu så att jag får göra mitt ultraljud...
Jag känner mig cool lugn men ändå nervös. För jag känner mig verkligen som vanligt! Alltså inte gravid.. Me sonen kände jag inte heller så mycket men då va jag fylld av kärlek å kände mig aldrig ensam, de va vi två å de kändes. Men jag känner inte så nu. De känns tomt... Men ingen mens har kommit brösten är svullna (men ej ömma) så jag vill titta nu!! Jag har nog inte vågat bli glad än. Jag känner mig likgiltig tills jag får se svart på vitt att de finns nåt där inne. Kanske de är som ett skydd.. Eller jag tror de är för att skydda mig själv, för att inte bli för ledsen om de skiter sig. Hmm...
Nå 13 dagar kvar... De går väl ganska snabbt...

Mitt jobb ringde förresten här om dagen å fråga om jag kunde komma å jobba natt... Jag hade inte ens ringt dit å sagt att jag kan tänka mig inhopp, men tydligen hade nån annan de.. Så nu har jag jobbat första natten sen hösten 2012! Men de fick bra. Jag fick gå bredvid, så jag slapp ansvaret. Så då kändes de bättre.. Fick lite mersmak på mer inhopp. Men jag skall ju ha nån som kan ha sonen då oxå.. Inte de lättaste när man inte har familj i närheten..
Å nu är min lilla prins förkyld oxå:( stackarn!

Blodprovet ja!

Jag glömde ju helt bort att berätta om blodprovet! Allt såg bra ut å jag hade bra värden, så de tyder ju på graviditet! :)

Jag fattar inte varför jag ändå känner mig osäker!? Kanske för att jag känner mig väldigt ogravid om man tar bort tröttheten.. Lite illamående till och från känner jag ju oxå å väldigt svälld i magen.

Jag har iaf fått en tid bokat för UL den 22/4 för att kolla hur de står till. De ville kliniken iaf. Tyvärr måste jag gå till den kärringen som först försökte neka mig detta försök! Vill ju inte alls gå till henne! Men hon va den enda lediga då när kliniken ville ha UL på mig så jag får väl ta henne då. Men ja gjorde klart att jag egentligen inte alla vill till henne då jag tycker hennes bemötande å uttalande är under all kritik! Synd att inte allt bandas in för då hade jag helt klart gjort en anmälan mot henne.

Men men... Nu skall jag ta å väcka sonen. Han har haft sovrutinerna lite på vils idag å jag har varit på begravning. Tungt, vackert å jätte sorgligt! Men men, ha en fin lördag kväll nu alla kämpare!

Tröttheten!

Jag hade nästan glömt bort hur otroligt trött man blir som nygravid! Minns ju de me sonen att jag va grymt trött å de e samma sak nu! Skulle kunna stå å somna. Skillnaden denna gång är ju att jag inte kan lägga mig å vila när jag vill eftersom att jag nu har en liten vilde.. Å han e bokstavligen en vilde! :)

Jag har ett tag känner att hormonerna jag tagit denna gång lite satt sig på humöret å jag har en kort stubin, å nu känns de inte bättre heller:/ vill ju inte att sonen skall behöva "lida" av min korta stubin.

Men idag är humöret verkligen inte de bästa! Sonen skrek som en galning på simningen idag, mest för att han inte fick som han ville. Å han skrek som en galning i omklädningsrummet oxå! Extremt jobbigt att höra på!! Mitt tålamod är just nu i botten å jag dör av trötthet! Nu tar vi striden om kvälls sovning! Han försöker sätta sig upp i vagnen å blir arg när man lägger ner han. Spänner vi fast honom så skriker han så att grannbyn hör! Nu vill jag bara att han skall somna så att jag själv kan få sova en halvtimme å ha lite ork att leka lite ikväll me honom.
Gäsp!