Stressen..

Nu har jag kommit till dag 6 av medicineringen. Än så länge är det ju bara medicin för att framkalla en mens, så de är väl inget som stör mig på det sätter... Funderar en del kring hur jag kommer reagera med hormonplåster. Vid vårt förra å alltså vårt första IVF försök så kände jag mig väldigt skonad mot alla biverkningar. Jag blev inget humör monster eller extra ledsen.. Utan på nåt sätt såkändes det som att de där va precis va min kropp behövde... Men jag tränade mcyket, gick hos psykolog och prata så jag kände mig på rätt spår hela tiden. Inför detta kan jag känna mig lite vilsen. Jag skulle gärna gå å prata med någon igen. Men de är ju jätte dyrt, å de är pengar jag just nu inte har. Förra gången betalade jag 1400kr för ett samtal på knappt 60 minuter... Å då gick jag alltså ca 2gånger i månaden.. Men de är skönt att få prata med en utomstående, för jag har ingen släkt nära som ajg kan prata med.. Jag har visserligen vänner, men ibland behöver man en utomstående... Kompisar vill ju gärna heja på än, å säga att allt e bra fast de ibland behövs en verklighets koll. Typ hur gör jag om det här inte kommer funka? hur går jag vidare? försöker vi en gång till eller stoppar vi? Praktiskt hur funkar allt.. Ja sånt....

Jag funderar oxå mycket kring hur jag skulle ta ett nederlag.. De gick ju som sagt över förväntan förra gången och jag blev gravid direkt å fick ett levande barn.. Hur kommer jag att reagera om de blir minus? jag vet att man inte skall tänka allt för mycket, men jag har gärna en plan. Jag ser gärna att jag har gått igenom alla scenarion i huvudet som kan hända, hur jag ska reagera, va jag skall göra... Å hur skulle de kännas att utsätta kroppen för en massa hormoner å så kanske de inte ens skulle gå att tina upp våra embryon?! Slås fötterna undan då? jag tror att jag skulle känna ett annat lugn om jag visste att sjukvården bakom mig och att jag skulle få använda alla försök man egentligen skall ha rätt till... De grämer mig att jag just nu bara har ett FET förösk "godkänt". de gör mig galet stressad...  Stressen gör mig inte gott..... Jag vill få bort den.. Men förra gången gick jag in med inställningen att jag la ALLT i deras händer.. Jag litade helt och fullt på personalen på Tyks. Jag hade tron om att jag någongång skulle få barn.. Å skulle de inte funka på första förösket så kommer det att funka nån gång.. Jag hade sommaren framför mig å tänkte att funkar det inte nu så göra vi nytt förösk efter sommaren.. Jag lever å har roligt under tiden, jag hade en resa bokad med min syster så jag hade nåt att se fram emot.. Å så visste jag ju att jag hade rätt till flera förösk...

Denna gång har jag bara detta försök, jag vet inte hur framtiden ser ut, jag har inget kul bokat att se fram emot, det e ju alltid lättare att tänka possitvt om man har roliga saker att se fram emot, nåt som lyser upp om de blir mörkt..

Jag säger att jag skall föröska sluta stressa upp mig, men de är verkligen inte de lättaste när man 'r en tänkare, en som ältar de mesta 1000 gånger.... Men jag har iaf bokat upp mig på ett yoga pass... Se om jag kan finna en inre ro å lugna nerverna lite... Ingen vill ju flytta in i en stressad kropp.. Eller hur...  Jag måste få bort alla negativa tankar!

Nej nu skall jag gå å lägga mig,... L har äntligen somnat, han e förkyld igen. Han hann bara va frisk några dagar så blev han sjuk igen. Undrar om han har ont i öronen? han har börjat ta sig mer åt öronen samt att de va svårt att lägga han ikväll å de va verkligen ett ledset gråt...

Ska njuta ikväll när jag lägger mig av att lyssna till hans små å lätta andetag. Han skall snart flytta till eget rum.. Än en gång skall man testa att klippa navelsträngen =) Men dom här sista dagarna skall jag njuta av hans närvaro i vårt rum <3 vår fina underbara lilla kille <3